den största sorgen i livet, var när du försvann.

Vi har gått igenom mycket. Både jag och min lillebror. 
Jag kan inte tala för honom, men jag kan tänka mig att han bär på samma sorg som jag gör.
Vi miste båda våran pappa i maj 2010.
Den sorgligaste dagen, någonsin.

En pappa som jag alltid haft nära. Som ringt mig 10 gånger varje dag. På både gott och ont. Mest gott.
En pappa som alltid sa att han älskade en. ( vilket är ganska stort i min familj, då vi väldigt sällan uppskattar varandra eller ens säger att vi älskar varandra.)
Han togs ifrån oss, utan förvarning. En natt bara.
Min farbror ringde mig, mitt i natten. Jag sov. Han sa att pappa var på sjukhuset och att han hade ont i benet. Jaha, tyckte jag. Vi kunde prata om det imorgon. Men det kunde vi inte. flera gånger den natten ringde han. Han ville hämta mig, jag sa nej.
pappa blev sämre. Vilket jag inte förstod. Han hade ju bara ont i benet?
Min farbror ringde igen. Han var på väg att hämta mig. pappa var inte alls bra. Hans hjärta slog inte längre av sig själv och han fick hjärtmassage.
Jag gick ut. väntade. Han kom. Och det var den längsta bilresan någonsin..
Inte ett samtal under hela resan, mitt i natten. 
Jag var trött. orkade inte tänka.
Vi kom fram. kommer inte ens ihåg när jag klev ut bilen. Eller vart vi gick. Det är tomt.
Men vi möttes av farmor. Hon skakade på huvudet och pappa hade inte klarat det. Han hade somnat innan  jag kom fram.
Också var han borta. Bara sådär.
Vi fick gå in till pappa. men så fort jag såg honom så skrek jag bara. skrek, slog i väggarna och sprang.
Jag visste inte själv vart jag var påväg, men jag skulle bort.

Vi åkte tillsammans till farmor och farfar. Kollade på sporten. men jag vet inte vad. Ingen viste.
Alla bara satt i soffan. Sa inte ett ord. Jag ville hem.

Jag åkte hem, möttes av mamma. jag la mig i sängen och sen klev jag inte upp. jag vet inte på hur många dagar. Jag var tom. Hade inget att komma med.

Såg hur min pappas facebook sida fylldes med saknad och kärlek. Läste hela tiden vad alla skrev.
Alla som skrev till mig. Förstår inte hur det kunde komma ut så snabbt. Vid sex på morgonen ringde den första människan. Jag svarade inte.

Jag var själv. jag ville vara själv. Det var min pappa som hade dött. ingen kunde förstå hur jag kände mig.
Ingen annan än min lillebror. som jag inte heller ville prata med. Som jag inte hjälpte. som jag inte fanns där för.
Han var starkare än mig. Mycket starkare. Han åkte själv in på sjukhuset och tog farväl av pappa.
Helt själv. Jag som inte ens kunde gå in i rummet utan att skrika och slå på allt som kom i min väg.
Jag fanns inte där för honom, när han kanske behövde mig som mest.

Det jag ångrar den här natten är att jag inte åkte direkt när min farbror ringde.
Att jag inte fanns där för min pappa under hans sista andetag.
Det är något som gör mig ont. något som jag aldrig kommer att glömma.

Men också tiden efter. Det var inte bara jag som hade sorg.
Jag hade kunnat varit starkare. jag hade kunnat finnas där när Sebasian kanske behövde sin storasyster som mest.
Hans liv kanske hade tagit en annorlunda väg. Det vet inte jag. Och det får jag heller aldrig veta.

Men mest ångrar jag att jag inte höll min pappa i handen, att jag inte sa att jag älskade honom mest i hela världen.
 

Lämna en kommentar